Så här vill man minnas henne. Men jag som besökte henne de sista tio åren alltid med kameran på axeln har så klart en bredare bild.
”Nu måste jag gå morsan, jag ska handla och hem och laga mat” Den frasen kändes bra att lämna med(ofta stämde det) Så även denna gången. Maj-Britt gillade vällagad husmanskost och hade alltid en matkasse i handen, något som jag ärvt inklusive matkassen även om vi nu då och då får kassarna till dörren. Det kändes bra att lämna med de orden, om hon uppfattade vad jag sa så skulle hon förstå att jag var tvungen att gå. Jag förstod för ca 8 år sedan hur illa ställt det var med henne och åt vilket håll det barkade. Hon hade då inte ännu flyttat till sitt vårdboende och bjöd mig som kom och besökte på Blå bands pulverbrunsås. Hon älskade när jag bjöd på Italiensk husmanskost något hon själv inte behärskade. Så även denna sista gång hör jag mig själv säga, nu måste jag gå morsan, jag ska handla och hem och laga mat. Jag viste att det var sista gången när jag stod där med visir, munskydd och plastförkläde. Vi sågs dagen efter också men då hade hon slutat att kriga med livet och tagit sig ”till en värld där man får göra som man vill” (KSMB)
Kanske står hon med tusentals andra mammor och steker köttbullar.