Jag ska försöka att bli en bättre gatufotograf. Det blir svårt, det tar tid, tid jag inte har. Jag vet att jag har öga för sporten men inte den tiden det tar att tålmodigt vandra gata upp och ner i timmar, dagar. Det kan lätt bli mediokra streetbilder på någon farbror gåendes på trottoaren, på ett alldeles får långt avstånd. Jag tänker att Stockholm är för litet. Andra säger att det gäller att fånga bilden bortom kvarteren man har sett hundra gånger tidigare. Båda påståendena är nog korrekta. Jag prioriterar inte vandrandet men vill ändå bli bättre, hur ska det gå till? Det finns redan så många fantastiska bilder tagna ute bland folk och fä, runt husknutarna. Man får inte vara blyg. Folkskygg kan jag vara i emellanåt, så i den grad att jag nästan blir osynlig ibland. Att vara osynlig är bra, om det är det man vill.
Jag skickar med några gatubilder, det är är inte min bästa gren brukar jag säga. Jag tänker inte bli bäst men bättre. Man får heller inte fråga om man får ta en bild, det är fusk, eller det är inte riktigt street att göra så. Jag vet inte riktigt var jag ställer mig i den frågan.
Thats all folks, kanske ses vi på stan kanske har jag kamera med mig, kanske tar jag din själ i smyg.
Allt bilder tagna på gatan är streetfotografering har jag fått lära mig. Det behöver inte innehålla människor. men det blir ofta roligare med folk och fä. Jag har ju en förkärlek för det öde, det folktomma, det bortglömda....