Att inte vara den skarpaste kniven i lådan, men att hanterar det som om det gällde livet.   

Jag gillar oskärpa, eller jag gillar det okända, eller nej jag gillar osäkerheten att inte riktigt veta hur det gick till… De e lustigt, jag gillar oskarpa bilder bättre hos andra. Jag siktar alltid för skärpa. Men jag är låångt ifrån pedant. Sedan jag gick över helt till film så har man valt, det blir inte lika skarpa bilder som digitalt, det ligger inte i 35mm filmens natur. Jag älskar det muddiga korniga, inte oskärpan i sig. Men visst kan man komma undan med oskarpa bilder, med all rätt. För det är ju inte det som är det viktiga. Det är alla andra faktorer i en bild som skall lira ihop och skärpan kan då ibland komma långt bak i ledet. Oskärpan är som den där faktorn som gör livet spännande att leva, i kontrast till det trygga skarpa som har alla rätt på arbetsintervjuer och sover med händerna på täcket, borta och hemma. 

Det finns olika sorters oskärpa, alla är inte lika charmiga. Detta är något ni får läsa om i någon bok. Men charmigt kan se olika ut sa katten.

Det finns autofokus som gör det lättare att fokusera. Jag skulle behöva ett i mitt liv ibland. Som fotograf går det alldeles utmärkt utan.