Jag har sedan vi upptäckte morsans demens(hon har aldrig upptäckt den) tagit hundratals bilder på henne. Ibland har jag sett det som ett projekt men oftast bara för att bevara henne när hon är borta. Hon må vara frånvarande redan nu men vi kan fortfarande skratta tillsammans. Som många andra gillar hon inte att bli fotograferad. Jag brukar peppa henna med att säga att hon är min toppmodel. Vi har aldrig varit särskilt tajta egentligen, vi har vetat var vi haft varan, och det har varit viktigt. Hon har aldrig bott på cykelavstånd som hon gör nu. För morsan hade det inte spelat någon roll, hon lärde sig aldrig cykla.